Ljubomir T. Dević tar till orda

Ljubomir T. Dević tar till orda

Om bloggen

Läraren, författaren och whistleblowern Ljubomir T. Dević debatterar samhällsaktuella, kulturhistoriska och humanistiska frågor. Han publicerar även krönikor, debattartiklar, reportage, noveller, dikter med mera på sin blogg. Välkomna till en insiktsfull, reflekterande och nyanserad mötesplats inför framtiden - en hållbar värld över gränser utan mainstreammedias påverkan och propaganda!

Konsten ska inte vara på bekostnad av andras svagheter

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Fri, March 20, 2015 08:47:43

Dagens svenska konstnärer försöker med olika knep och tricks exploatera på fattiga människors bekostnad, vare sig det handlar om inlandet eller utlandet. En sann konstnär gör emellertid sin konst utan att profitera, åka snålskjuts eller ställa sig på alla fyra. Det finns sålunda kulturpengar att ansöka om från olika stipendier och fonder liksom från Kommunen och Statens kulturråd. Varför ska man engagera hela samhället för egna syften och egen vinnings skull?

Malmökonstnären Maria Eriksson har startat ett projekt "som ger utsatta människor möjlighet att tjäna pengar genom att sälja konstkort" och hoppas på så sätt att tiggare ska nappa på det "istället för att tigga". "Det är bättre att sälja saker än att tigga", menar hon och tillägger: "Jag tror att det är nedbrytande för en människa att tigga eftersom det nog kan leda till att man mer och mer blir som ett offer. (...) När jag ser alla dessa människor som tigger så gör det ont i magen." ("Konsten ska göra hjärtat lättare", Lokaltidningen.se/ Malmö, Årgång 8, Onsdag 11 mars 2015, Vecka 11)

Det gör så himla ont i magen på mig också, när jag ser hur empatilösa individer inte drar sig en sekund för att manipulera, exploatera och dra nytta av fattiga människors svagheter, känslor och underställning i det svenska samhället. Inte bara det att EU-migranter och tiggare ofta befinner sig i en underställning utan också att de är i beroendeställning.

Hur man än betraktar det hela, ur flera olika aspekter, hamnar konstnären i fråga i en jävig situation, det vill säga att hon förr eller senare får någon form av makt över de utsatta tiggarna, antingen för att de är i beroendeställning, fysiskt svagare eller inte kan skydda sig eller uttrycka sin vilja för att de, till exempel, lider av utanförskap, är sjuka (med åkommor såsom ångest, depression, alkoholism) eller har något sorts handikapp eller funktionsnedsättning.

Det bästa i det här fallet vore sålunda om konstnären hade sålt sina konstverk på egen hand och sedan gått till tiggarna eller till en kyrka i omnejden, exempelvis Serbisk-ortodoxa kyrkan i Malmö (med tanke på att många utav tiggarna är ortodoxt troende) - och skänkt en rejäl slant. Denna allmosegåva skulle under alla omständigheter komma bättre till hands än som nu - låta tiggarna flacka runt och marknadsföra konstnärens konstkort utan några som helst svenskkunskaper och lokal kännedom.

Till råga på allt krävs tillstånd för att bedriva bettleri och försäljning på allmän plats; och vad säger då att tiggarna skulle tas på största allvar? Folk och polispatruller skulle snarare vara dem hack i hälarna dag in och ut samt utsätta dem för trakasserier och reguljära kontroller. Nej, hjärtat skulle nog inte bli lättare av detta scenario och tillstånd - utan snarare tvärt om!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA


______________________________________________
Serbisk-ortodoxa kyrkan i Malmö "St Kyrillos och Methodius" har följande webbadress:
http://www.crkva.se/start_sidan.htm



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post222

Med Björn Ranelid i fokus

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Thu, September 18, 2014 15:54:18

Författaren Björn Ranelid skriver ett brev till Expressen: "Ni smilar, höjer, smickrar och lovordar de namn som är menlösa och totalt ointressanta för det svenska folket, medan ni skymfar, beljuger och ignorerar mig som lever och verkar runtom i Sverige i skrift, i radio, television och i levande möten år efter år (...)". Han avslutar sitt brev till Expressen så här: "Hur än ni tiger och ignorerar så segrar jag i sanning. Det är underbart." (Expressen, Torsdag 18 september 2014)

Jag förstår Björn Ranelid fullt ut. Det är beklämmande att han inte kan få den berättigade uppskattning, som han faktiskt förtjänar. Hur än fantastisk han är på scen eller i bokens värld hamnar han alltid på plats två. Det är klart att han reagerar på detta, det skulle alla normala människor göra utan minsta lilla tvekan.

Pressen stämplar Björn Ranelid som "narcissistisk". Men det får han väl vara hur mycket han vill. Detta har vi ingenting med att göra - det är hans privatsak, precis som med allt annat i livet. Detta är om någonting mobbning av den värsta sorten, när man klassificerar folk efter deras utseende och läggning. Åtminstone i skolans värld hade detta varit en klockren stämpling och mobbning samt föremål för en tillbuds- och incidentrapport.

Varför mobbar den svenska medievärlden Björn Ranelid? Detta är en berättigad fråga att ställa, med tanke på att han varken är den förste eller siste som råkat ut för negativ särbehandling och mobbning i svenska medier. Exempelvis operasångerskan Birgit Nilsson och Burlövs förra kommunalråd Kerstin Fredriksson (S), även de skåningar, fick utstå en hel del spydigheter och avundsjuka kommentarer från allmänhetens sida. De kände sig, precis som Ranelid idag, "mobbade". ("Sköterskorna mobbade mig", Aftonbladet, 30 juni 1999; "Kerstin Fredriksson värd en hedersutmärkelse!", Blaskan #7/8 2009)

Det tycks som om man inte får vara förmer än andra. Man ska vara lätt och lagom, tacka och buga och inte sticka upp med andra ord. Men Ranelid är en skolad och belevad man och unik på alla sätt. Denna unikt ambitiösa särart får inte likställas med medelmåttorna.

Men detta förfarande försiggår ute på många platser i dagens Sverige, såsom exempelvis i skolorna. Lärare som arbetat i 40 år är helt plötsligt formellt obehöriga, medan nyutexaminerade oerfarna lärare får hoppa in i skolans värld som förstelärare. Gediget kompetenta lärare med lång erfarenhet och utbildning blir inte ens tillfrågade eller kallade på intervju vid tillsättningen av förstelärartjänsterna. Dessa måste sålunda rucka på sig för att andra mindre erfarna och formellt obehöriga ska få synas mera i vardagen. Detta bådar inte gott för Sveriges utbildningsvärld!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA




  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post179

Den svenska stereotypiska omvärldsbilden

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Tue, March 25, 2014 23:34:22
Kulturjournalisten Per Svensson skriver i Sydsvenskan, från den 23 mars 2014, att: "I Ryssland har en KGB-officer krupit fram ur tjekans källare och försöker återupprätta ett förlorat imperium. Han rustar upp, utövar utpressning mot sin omvärld, genomför en annektering av ett grannlands territorium med uppdiktade historier om hotade minoriteter. Därför är det just nu viktigare än på mycket länge att intressera sig för historia." (Per Svensson, "Därför måste vi förstå vår historia", Sydsvenskan/ kultur-nöje, 23 mars 2014)

Vilken historia menar kulturskribenten Per Svensson att vi måste förstå? Den monopolistiska, lokalpatriotiska, europeiska, omvärldens? Svensson representerar tydligt den typiskt svenska stereotypiska omvärldsbilden, där Ryssland utmålas som ett korrupt kommunistland vars ledare "utövar utpressning mot sin omvärld".

Ryssland har en legitim oro för sin säkerhet och önskan om att återbefästa sin centrala roll både som regional maktfaktor och världsmakt. Många oförrätter har således gjorts genom århundraden gentemot det ryska folket. Gränsdragningar har skett hit och dit utan det ryska folkets medgivande. Men nu är det slut med detta. Mellan 25 och 50 miljoner ryssar lever utanför Rysslands gränser. Deras situation är ohållbar i flera av de ex-sovjetiska republikerna. I exempelvis baltstaterna är de andra klassens medborgare, och i Georgien, Moldavien och Ukraina har det bedrivits en utstuderad metodisk avryskningsprocess under flera årtionden. Detta kallar Persson för "uppdiktade historier".

Och för att inte också nämna den serbiske nationalhjälten Gavrilo Princip (1894-1918) som dödade den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål i Sarajevo den 28 juni 1914, vilket Persson har mage att klassificera som "de serbiska terroristernas mord". Nej, Persson, gå tillbaka till skolbänken!

Krim har alltid haft statusen av en autonom republik, det vill säga ett statusskick som Kosovo på långa vägar saknade - men ändå blev lösrivet från Serbien. Därför kan man inte heller prata om en rysk "annektering" av Krim, eftersom befolkningen där röstat enhälligt för ett utträde ur Ukraina. Detta demokratiska valresultat måste både Persson och vi andra lekmän erkänna.

Och vad gäller Vladimir Putins försök att återupprätta ett svunnet imperium är en självklarhet för många ryssar och andra slavofiler, då endast ett starkt och enat Ryssland kan stå emot de allt mer högljudda neofascistiska strömningarna ute i dagens Europa!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post151

ESC 2013: vackert, men mångfaldslöst och snålt till tusen!

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Mon, May 20, 2013 17:03:46

Eurovision Song Contest (ESC) 2013, som arrangerades av SVT och European Broadcasting Union (EBU) den 18 maj och där Region Skåne och Malmö stad stod som värdar, var en synnerligen vacker föreställning. Tv-tittarna jublade jorden runt. De svenska kommentatorerna och media prisade och framställde musikshowen i nästintill lyriska ordalag: "Hela stan är i schlageryra!", "Skånetrafiken värmer upp inför ESC!", "Malmö stad och Sverige rustar upp inför ESC!", "Percy Nilsson hoppas lägga ESC i Malmö Arena nästa år också!"

I samband med tävlingen hävdade Region Skåne att man skulle "skapa aktiviteter som tar fasta på Eurovision Song Contests ursprungliga värden: demokrati, fred och mångfald. Med över 170 nationaliteter är Skåne en spegel av Europa." (www.skane.com)

Men jag lade föga märke till dessa allsidiga aktiviteter och denna påstådda "schlageryra" i Malmö förutom de enkla reklamskyltarna och transparangerna med det motsägelsefulla textbudskapet "WE ARE ONE" längs med vägarna. Det är nog flera med mig som kan intyga att denna schlagerfest var mer av ett marknadsjippo för att stimulera den svenska ekonomin och överklassens behov än att främja ett sant kulturengagemang.

Varför tillfrågades exempelvis inte Malmös talrika ideella kulturföreningar och kulturarbetare att medverka i schlagerfestivalen? Det var rena rama svågerpolitiken som härskade här; de som hade kontakter tog för sig och de utan blev utanför.

Det var stora rubriker i media om att celebriteterna Zlatan Ibrahimović och Carola Häggkvist skulle medverka i programmet, men det lilla vi såg utav dem i tv-rutan var lika med noll. Det var således mycket midsommarstång och dalahästar, men det sköna skånelandskapet hamnade någonstans i periferin - i de fördoldas värld. Skånsk-malmöitiska kändisar såsom Björn Ranelid och Eva Rydberg lyste med sin frånvaro. Fokus lades istället på Stockholm och Carl Bildt.

"Världens kör" med elever från all världens hörn och lärare från Komvux Malmö Södervärn fick sålunda inte det stora utrymme som många med mig hade hoppats på. Det var en ljuvlig kör som sjöng i än ljuvligare toner, men det var blott konturer och fragment av dess körsångare vi fick beskåda i tv-rutan.

All eloge och heder till ståuppkomikern Petra Mede som på ett förträffligt sätt ledde Eurovision Song Contest i Malmö, men flera av artisterna och besökarna som medverkat och deltagit i årets ESC är minst sagt missnöjda med arrangemangets praktiska delar. Detta är naturligtvis ingenting som sipprar ut från SVT.

Skånetrafikens bussar som "stod redo" för att förflytta schlagerresenärerna tog rejält med betalt i form av såkallade Eurovision Return Fare Tickets. Och flera av medverkarna i ESC fick snopet gå hem direkt efter scenframträdandena. Det blev inte heller någon efterfest i ESC:s regi för vinnarlåten. För att inte nämna gatornas skick och gaturenhållningen i Malmö, som var under all kritik. Förstärkningen med renhållningsbilar uteblev, som istället lades på poliser.

Malmö Arena rymmer omkring 15 000 personer, men blott 11 000 besökare fick plats. Varför denna bedrägliga snålhet? Varför stympade man arenans kapacitet, istället för att förstärka den? Hade det inte varit bättre att låta arbetslösa och pensionärer i Malmö sälja dubbelt så fler biljetter och tjäna lite mer pengar på den här unika tillställningen? På det sättet hade man kunnat införskaffa datorutrustning till ESC-deltagarna och besökarna.

Schlagerjippots syfte torde snarare ha varit att ge en schabloniserad bild av HBT-Sverige utåt samt värva fler anhängare och utrikespolitiska poäng än att lyfta fram den gedigna, mångkulturella rikedom som Malmö vilar på. Det är således inte bara broar som enar och förenar utan snarare de många språk och folk som finns i denna stad. I stället för att lägga ner tid och pengar på glamourösa och konstgjorda broar hade det varit i sin ordning att låta fler ta del av schlagerarrangemanget.

"Världens kör", som tydligt representerar det mångkulturella Malmö, skulle således ha haft ett mycket större utrymme i ESC:s upplägg. Man borde ha låtit kören sjunga av sig mer och sedan avslutat med exempelvis en ringdans.

I samklang med romsk musik och balkansk-skånska rytmer hade den världskända chassidiska sången "Hava Nagila", som står för glädje och bättre framtid för alla, kanske varit ett mycket bättre alternativ till mellanaktsprogrammen.

Hemlighetsmakeriet visar sålunda på de svagheter och styrkor som SVT och Malmö stad sopade under mattan. Danmark tar över ESC:s stafettpinne. Hoppas att de inte gör samma groda!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post115

Frågor att lyfta

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Sun, September 30, 2012 20:26:18

VAD HÄNDER ÅR 2020?

HUR BYGGER VI ETT HÅLLBART SAMHÄLLE?

HÅLLER VI PÅ ATT TAPPA VÅR KULTURELLA IDENTITET?

  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post86

Problem när man väl börjat finna sig i saker och ting!

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Wed, September 19, 2012 11:56:40

För några år sedan kom jag i samtal med en känd författare i Malmö. Vi diskuterade världskrisen och hamnade på begreppet ”antisemitism”.

Under de senaste åren har vi sett en alltmer utpräglad antisemitism ute i världen, inte minst i flera europeiska länder såsom Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Svaret på detta från henne var: ”Och sionism, det de gör nu är ovärdigt!”

Vad menade hon egentligen med det? Vi vet ju att olika diskrimineringsrapporter, organisationer för rättvisa och fred, rättsforskare, medier med flera aktörer nämner väldigt lite, eller rättare sagt ingenting alls, om sionism.

Hon ville väl dra alla över samma kam, för vid sidan om den islamistiska fundamentalismen finns ett otal andra fundamentalismer som kan visa sig samhällsfarligt – såsom feministiska, sexistiska, sektistiska, neokonservatistiska, scientologiska, protestantiska, katolska, judisk-ortodoxa bland övriga. Alla ytterligheter är negativa och de går stick i stäv med det svenska samhällets traditionella värderingar.

Ordföranden för det franska högerpartiet Front National (FN), Marine Le Pen, föreslår att man på offentliga platser ska förbjuda både muslimska slöjor och judiska kippor. Med detta vill hon likställa alla fundamentalismer. Frankrikes president François Hollande och andra tjänstemän har fördömt Le Pens uttalanden och kallar henne själv för en ”fundamentalist”.

På samma gång har vi religions- och yttrandefrihet i Sverige, som i många andra västeuropeiska länder. Yttrandefrihet är emellertid ingen självklarhet utan måste ha en gräns. Den betyder inte att man får kränka, nedvärdera och förminska andra och deras åsikter. Muslimer ska följaktligen inte behöva svälja förolämpningar mot Muhammed och islam, precis som kristna inte ska behöva svälja hädelser mot Jesus Kristus och kristendomen. Utöver religion, politik, åsikts- och yttrandefrihet och demokrati handlar det sålunda om fria människors egna livsval och privata sfärer.

Man ska överhuvudtaget inte behöva svälja kvädningsord, för det blir ett problem när man väl börjat finna sig i saker och ting. I praktiken innebär det att man indoktrineras att följa mainstream och tycka och tänka som majoriteten. Detta går tvärtemot filosofen René Descartes sats Cogito ergo sum (=Jag tänker, alltså finns jag till) och det sunda förnuftets vikt i samhälleliga frågor.

Det är inte heller fråga om att sätta munkavle på religionskritiker samt förbjuda kulturpolitiska satirer, karikatyrer och nidfilmer. Men dagens satiriker och mediefolk är inte intresserade av djupgranskande konst och journalistik utan säljande sensationsrubriker, provokation, förtal, intriger och demoraliseringar.

Därför blir satirikernas och mediernas arbeten många gånger ett oprofessionellt och oanalytiskt hastverk med diffusa samhällspolitiska inslag och begrepp. Detta smittar av sig bland allmänheten, som i sin tur börjar manipulera andra. Det blir en sorts farlig dominoeffekt med hejdlös kraft.

Under alla omständigheter ska man visa hänsyn och respekt för varandra och varandras livsåskådningar, seder och bruk. Låt alla få tro på det de vill, vare sig det är profeter, andar, vidskepelser, naturfenomen, ormar, kor, getter, lotteri eller vitlök!

Ingenting annat i samhället är så heligt, men utskällt, som vitlöken. Man ska varken behöva skämmas eller ta glåpord för att man luktar vitlök. Den har använts sedan urminnes tider och är till syvende och sist en privatsak, som med många andra saker i livet!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post81

Den största faran för mänskligheten är människans leverne!

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Mon, February 27, 2012 11:21:44

Vi gör det ofta svårt för oss själva att leva i samexistens med andra kulturer och religioner. Vi hittar flera olika anledningar till att ta kål på varandra, men i grund och botten handlar allting om missförstånd och okunskap.

Man borde försöka utgå mer från sig själv. Att trivas i sitt eget sällskap, men även i sällskap med andra, och att ha tillgång till goda relationer över gränser är av stor vikt. För att finna ensamheten behöver man vara sams och vän med sig själv. Har man inte tillgång till säkerhet och trygghet är det stor risk att man blir kontrollfreakaktig, destruktiv och missunnsam i sina förbindelser med andra livsfränder. Risken är också överhängande att man gör sig själv illa. Det svåra är att urskilja vad som är bra eller mindre bra. Man kommer dock långt med att lita på den egna magkänslan och intuitionen.

Men det största hotet mot mänskligheten är varken sociala olikheter, naturkatastrofer, miljöförstöring, atombomben eller islam utan människans allt mer tilltagande onyktra och missunnsamma leverne. Hur många människor har inte dött i förtid på grund av felaktiga kostvanor och ohälsosam livsstil, men också av ren avund!

En del förståsigpåare menar att religioner borde förbjudas att utövas eftersom de skapar missämja och intolerans mellan människor. Men religioner behövs, precis som kulturer, seder, bruk, kärlek och arbete. Utan en mångfald av nyanser i livet skulle mänskligheten vara allt för monoton och likartad, som en betongarmerad tysk motorväg!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post68

Lågt kulturmedvetande i Sverige!?

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Sat, December 03, 2011 22:53:32

Kulturmedvetandet i Sverige är lågt jämfört med övriga världen. Dagligen fråntas vi kulturella förmåner och rättigheter.

Kulturtidskriften 2008 är ett exempel. Inför detta år kommer vissa rutiner förändras. Det ekonomiska stödet från Kulturrådet har minskat från 400.000 kronor till 200.000. Kulturrådet har motiverat sänkningen med att tidskrifterna bör ta ett visst eget ekonomiskt ansvar. Produktionen av senaste katalogen kostar ungefär 380.000 kronor. För att kunna förverkliga densamma behöver man intäkter på cirka 180.000. Därför har ansvarig utgivare Sveriges TidskriftsVerkstäder beslutat att det ska kosta 500 kronor att vara med oberoende av de ekonomiska förutsättningar tidskriftsägaren har.

Många postkontor världen över erbjuder tjänsten ”Imprimé/Printed matter/Trycksaker” för sina kunder, men inte här i Sverige. ”Imprimé/Printed matter” är en öppen försändelse som kan innehålla böcker, nyhetstidningar, tidskrifter, liksom tryckta kataloger, broschyrer, prospekt, reklamannonser, prislistor, flygtabeller, förteckningar, ljudband/skivor, kalendrar, journaler, statistiska berättelser samt dylika tryckta föremål, och servicen tillkom för att stimulera kulturföreningars och institutioners arbeten.

Och så har vi den svenska posttjänsten ”B-Föreningsbrev”, som förbryllar mer än vad den gör nytta. Som en av Malmös aktivare föreningar, trots storleken, har vi bittra erfarenheter från kontakter med myndigheter såsom Posten AB. Många gånger blir våra föreningsbrevförsändelser ifrågasatta. Vår klubb har tilldelats organisationsnummer samt verkar som en ”ideell, allmännyttig förening” (och det utan statsbidrag). Varifrån då denna misstro? Postkontoren i Malmö agerar poliser. Våra försändelser har med verksamheten att göra. Det är mer än bara ”protokoll, kallelser, årsberättelser, medlemsblad och brev för att värva nya medlemmar”, som en kulturförening som vår sysslar med. Vi sätter i fokus kulturhistoria, språket/skriften och media. Föreningspennor, t-tröjor med tryck, vykort, magnetkalendrar, ljudband, skivor med mera gör att vi kan knyta kontakter. Enligt Postens snäva resonemang borde man inte alls syssla med ideellt arbete. Nej, avskaffa diskriminerande B-Föreningsbrevstämpeln samt öka kulturmedvetandet bland svenska folket!?

Ljubomir T. Dević, ordf. och ansv. utgivare

Kuća knjiga Dević/Bokhuset Dević

Pravo na reč/Rätt att orda

___________________________________________________

Artikeln är även publicerad i:

Invandraren, Torsdag 5 juli 2007;

Blaskan #7 2007 (Nummer 59, Måndag 2 juli 2007).

  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post55

Utarmat kulturliv i Sverige!

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Sat, December 03, 2011 22:41:32

Det svenska kulturlivet är fattigt och utarmat, vilket smittar av sig på andra områden. Utbudet blir allt sämre och skåningarna och svenskarna tvingas åka till Köpenhamn, Hamburg, Helsingfors och andra omkringliggande orter för att konsumera kultur.

Anslagen blir allt lägre och det för att främja kulturlivets ”egna livskraft”. Kulturen framställs ”som en mottagare av bidrag och stöd. Alldeles för sällan betonas den egna livskraften och kulturskapandets väldiga potential. Det är dags för ett annat perspektiv, ett paradigmskifte i svensk kulturpolitik.” (”97 krav på en ny kulturpolitik” – Moderaterna i Skåne, 2008-05-05)

Men självfinansierande kulturverksamheter leder till ett ostimulerande och isolerat kulturliv samtidigt som staten vill ha en gräddfil. Andra europeiska länder lägger en-två procent av sin bruttonationalprodukt för kulturändamål, men inte Sverige. ”I Nederländerna satsas 800 miljoner kronor om året på internationellt kulturutbyte. I Sverige har Kulturrådet tio miljoner kronor till sitt förfogande. Vi spelar i helt olika divisioner. Belgien och Frankrike investerar stort i interkultur och inte bara med sina forna kolonier. Storbritannien har nyligen lanserat en omfattande internationell strategi och Finland tar hem både pengar och inflytande från Bryssel varje fredag eftermiddag.” (”Våga satsa på kulturen i Sverige”, SvD.se, 2009-06-23)

Sverige har alla förutsättningar att bli vägledande inom hållbar kultur och interkulturalism, men då är det nödvändigt att vi satsar helhjärtat och inte går på sparlågor! ”En del invandrarföreningar är äldre än flertalet idag aktiva svenska föreningar. Det norska samfundet i Stockholm bildades i slutet av 1800-talet och har hunnit passera 100-års jubileet. Även i Borås bildades 1900 Tyska verkmästareföreningen, som senare bytte namn till Tyska föreningen och finns ännu idag. Likaså den italienska föreningen i Nacka som bildades 1905 och vars främsta uppgift då var av social karaktär.” (Immigrant-institutet)

Sverige har således en förvrängd kulturpolitik. I stället för att exempelvis stärka och främja Östersjösamarbetet, svenska och invandrarföreningar, uppfinnare och innovatörer investerar man miljarder i dunkla projekt lobbade av utländska intresseorganisationer med finansmannen George Soros och den inofficiella klubben Bilderberggruppen i spetsen. Dessa sistnämnda påverkar världens utveckling i fel riktning. I stället för att verka för fred, samförstånd och kulturella utbyten mellan regioner och folk framprovocerar de krig och finanskriser på löpande band!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA



  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post54

Assimilation eller integration?

Svenska kulturlivetPosted by Ljubomir T. Dević Sat, December 03, 2011 21:42:39

Begreppen assimilation och integration är åter på agendan. Många språkforskare, politiker och samhällsdebattörer försöker flitigt utreda dessa.

Assimilation eller assimilering handlar om att invandrare så fort som möjligt ska ge upp sin kulturidentitet och på så sätt bli så lika övriga medborgare i landet som möjligt, när det gäller arbete, boende, språk, seder och bruk. Deras efterkommande ska inte lära sig modersmålet, utan istället fokusera sig på svenska. Assimilation betyder i praktiken att minoritetsgrupperna inordnas i majoritetskulturen, många gånger ofrivilligt. Det här tvångsmässiga förfarandet har tyvärr alltför ofta implementerats i germanskt och skandinaviskt bruk. Exempelvis kan nämnas assimileringsprocesserna som hårt drabbade vender, samer och romer. Danska judar flydde till Sverige och Skåne under andra världskriget för att på så sätt undgå dansk assimilering. Sorberna i Tyskland (som idag är cirka 50-60.000) har nästintill utplånats, indianerna i Nordamerika, aboriginerna i Australien och Nya Zeeland likaså.

Den svenska historiesymbolen Tre Kronor har gått ur tiden. Det är dags att omstöpa den till Två Kronor istället med tanke på att venderna har fråntagits sin rättmätiga krona (dvs. minoritetsstatus).

Caroli kyrka i Malmö byggdes på 1880-talet. Få människor vet, att det tidigare på platsen fanns en tysk kyrka från 1693 och som tillkom för stadens stora tyska befolkning. Gudstjänsterna hölls då på tyska; idag är Caroli kyrka en ekumenisk kyrka där olika trossamfund håller mässa på svenska. Samma assimilationspolitik lär muslimska, ortodoxa, judiska med flera trossamfund i Malmö gå till mötes!?

Stora familjegravar var vanliga förr i Sverige. Idag splittras familjer och deras döda anhöriga begravs lite varstans i olika stadsdelar på grund av ”platsbrist”. Efter 25 år i graven är det dags för grävmaskinerna att uppluckra jorden. Detta är ett vanhelgande av de döda!

Det är värt att dö för Sverige, men inte att dö i det!?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

  • Comments(0)//ljubomirsblogg.kosoric-lijovic.com/#post53